Kolla in Milosbloppis på instagram.

Följer varje steg du tar ?

Rebecca har jobbat natt tre nätter i rad nu. Men imorse gick hon äntligen av sista passet, imorgon blir det förmiddag för henne. Nattpassen blir jobbiga för oss alla. Hon får inte den sömnen hon behöver när hon kommer hem, Emilio skriker oftast varje natt då hon är borta och man känner sig liksom lite tvingad att hitta på något om förmiddagarna så hon får vara hemma och sova i fred. Rebecca bryr sig självklart men man känner sig liksom taskig om man inte flyr hemmet så hon får sova. Nåväl, iförrgår var vi hos Angelica med Sara och fikade och igår följde vi med Sara för att skriva på kontrakt för hennes nya lya. Ser fram emot att få hjälpa till att måla och tapetsera. Längtar verkligen efter att få komma ut och jobba lite. Hoppas att jag hittar något snart. Nu lär vi nog ta tag i dagen eftersom en viss liten herre sov jätte länge efter morgon vällingen!

Hej mamma!

Med blandade känslor har vi nu tagit tag i ansökan om förskola. Vi var överens redan från början att vi inte ville sätta Emilio på förskola innan 1,5 år. Men nu känns det som att han börjar bli redo för det. Önskar att jag kunde känna detsamma. Men jag vet så väl att vi behöver komma ifrån varandra, att han behöver få komma ut mer och göra av med all den energin han har, och jag måste skaffa mig ett jobb. Men jag är kluven på vad jag vill göra. Är rädd för att mitt knä inte kommer palla med att sätta plattor, men samtidigt så kan jag inte tänka mig att göra något annat heller. Jag älskar byggbranschen och allt där till. Det får helt enkelt bära eller brista. Ge mig ett jobb någon! 1a oktober är mina mammadagar slut. Nu sover mini middag och jag ska ta tag i städningen.

Så var det återigen det här med att hålla bloggen vid liv. Mycket har hänt det senaste halvåret och jag är väl inte riktigt redo att skriva om det ännu. En dag kanske jag gör det, men verkligen inte nu. Emilio växer så det knakar. Han är en vacker lite pojke med ett djävulskt humör, precis som sin mor. Han är antingen eller, svart eller vit. Antingen så flyter dagarna på, eller så ska han trotsa sig igenom dom. Hur kan det finnas så mycket vilja i en sån liten kropp? Jag är självklart stolt över att han visar sina känslor så bra, att han visar vad han tycker och känner. Och jag respekterar honom för det. Dock inte alltid accepterar, men det hör ju till uppfostran.


Idag ska vi söka dagisplats. Känns väldigt läskigt, min bebis blir stor!

Tar det aldrig slut? Dessa nätter får mig att vilja skjuta huvet av mig! Jag är så förbaskat trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen längre. Inatt har Emilio vaknat säkerligen 10-12 ggr, och skrikit och gnällt. Jag försöker hålla tålamodet upp men det går liksom inte. Man får aldrig mer än 2 timmars sammanhängande sömn. Det håller inte. Och jag förstår inte varför han inte är trött! Han borde vara helt slut om dagarna så som han håller på om nätterna, men det är tydligen bara jag..

Det har varit tomt i bloggen ett tag nu, jag som hade kommit igång med skrivandet igen.

Sist jag skrev hade Emilio magsjuka. Den höll i sig i nästan en vecka. Sen dess

har vi hunnit blivit friska och åkt på en till magsjuke sväng, både jag och Emilio.

Vi har dessutom förlorat våran hund, våran fyrbente och kära lilla pälslimpa

fick somna in. Hon fick livmoderinflammation, hon hade väldigt ont och trots 

operation så visste dom inte om Tindra skulle klara sig. Så vi tog

beslutet att låta henne somna in. Ett beslut jag ångrar varje dag. Tänk om, är det enda

jag kan tänka på. Tänk om det hade kunnat sluta väl. Tindra var en omplaceringshund som vi tog,

vi hann ha henne i nästan 4 år, men jag önskar så att det hade kunnat bli längre. Hon har inte

haft det lätt. När vi fick henne var hon rädd för allt och alla, och man fick inte ens ta i henne. Trots detta

så har hon aldrig gjort något ont mot någon. Hon var världens mysigaste knähund som har lämnat ett

stort tomrum i oss alla. Går inte en enda sekund utan att man tänker på henne. Man går ut, utan henne.

Man åker bil, utan henne. Man går och lägger sig, utan henne. Man lagar mat, utan henne. Hennes 

tomma bädd gör sig påmind hela tiden. Vissa dagar känns det som 

att hon ska komma tillbaka, ibland tror jag mig höra hennes klor mot hallgolvet. 

Du är och kommer alltid att vara älskad Tindrabus. Vi älskar dig!