Tar det aldrig slut? Dessa nätter får mig att vilja skjuta huvet av mig! Jag är så förbaskat trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen längre. Inatt har Emilio vaknat säkerligen 10-12 ggr, och skrikit och gnällt. Jag försöker hålla tålamodet upp men det går liksom inte. Man får aldrig mer än 2 timmars sammanhängande sömn. Det håller inte. Och jag förstår inte varför han inte är trött! Han borde vara helt slut om dagarna så som han håller på om nätterna, men det är tydligen bara jag..

Det har varit tomt i bloggen ett tag nu, jag som hade kommit igång med skrivandet igen.

Sist jag skrev hade Emilio magsjuka. Den höll i sig i nästan en vecka. Sen dess

har vi hunnit blivit friska och åkt på en till magsjuke sväng, både jag och Emilio.

Vi har dessutom förlorat våran hund, våran fyrbente och kära lilla pälslimpa

fick somna in. Hon fick livmoderinflammation, hon hade väldigt ont och trots 

operation så visste dom inte om Tindra skulle klara sig. Så vi tog

beslutet att låta henne somna in. Ett beslut jag ångrar varje dag. Tänk om, är det enda

jag kan tänka på. Tänk om det hade kunnat sluta väl. Tindra var en omplaceringshund som vi tog,

vi hann ha henne i nästan 4 år, men jag önskar så att det hade kunnat bli längre. Hon har inte

haft det lätt. När vi fick henne var hon rädd för allt och alla, och man fick inte ens ta i henne. Trots detta

så har hon aldrig gjort något ont mot någon. Hon var världens mysigaste knähund som har lämnat ett

stort tomrum i oss alla. Går inte en enda sekund utan att man tänker på henne. Man går ut, utan henne.

Man åker bil, utan henne. Man går och lägger sig, utan henne. Man lagar mat, utan henne. Hennes 

tomma bädd gör sig påmind hela tiden. Vissa dagar känns det som 

att hon ska komma tillbaka, ibland tror jag mig höra hennes klor mot hallgolvet. 

Du är och kommer alltid att vara älskad Tindrabus. Vi älskar dig!