Ett litet kort nattinlägg. Imorgon går vi in på sjunde dagen med Emilios feber, det betyder ringa doktorn, igen. Han har börjat äta dåligt, som han alltid gör när han inte är kry. Han sitter mest och vevar med armarna och vägrar öppna munnen, så därför blev det donken mat idag. Tokiga kille, det är det enda han äter när han matvägrar allt annat. Och mycket riktigt, han mumsade pommes, äpple och hamburgare utan att säga ett knyst. Han fick ju även en leksak i sitt happy meal, en sån man sätter på golvet och drar bakåt och vips så åker den fram längs golvet själv, och Emilio efter. Väldigt roligt tyckte han! Hoppas verkligen att febern är borta imorgon så han kan bli sitt vanliga tokglada och energiska jag igen.
Ciao!

När Emilio blir sjuk eller gör illa sig så att vi måste besöka sjukvården tänker

jag ofta på den gången han fick RS. Jag har aldrig någonsin känt mig så maktlös som då vilket

har gjort att jag inte har något som helst förtroende för dom längre. Det är oerhört frustrerande. Och 

hur man kan behandla en 9 veckor gammal pojke på det sättet dom gjorde förstår jag inte. Jag vill ju kunna

lite på att dom behandlar Emilio rätt, att dom tar dom proven som behövs och att dom tar hans symptom på 

allvar. Men det gjorde dom inte då, inte när han var 9 veckor. Och det har satt sig så långt inne i mig.

Och jag tänker på det ofta. 

".. För en vecka sen märkte vi att Emilio började äta mindre, vilket han inte gjort innan

då han är väldigt matglad. I onsdags hade han knappt ätit någonting, han hade en fruktansvärd

slemhosta och han var ledsen så vi åkte in till akuten. Inga prover togs, dom konstaterade att det inte

var något fel på honom, lite snuvig bara. Vi blev hemskickade. Redan när vi kom hem blev han sämre.

Vi ringde till vårdcentralen på torsdagen eftersom han fortfarande var dålig. Inga prover togs, även där 

konstaterade dom att han mådde bra trots att vi nämde RS och trots att det härjade som mest just då.

Vi behövde inte oroa oss. Vi blev hemskickade, igen.

Vi trodde att han hade fått RS, ALLA symptomen strämde in och eftersom han bara blev sämre och

sämre så åkte vi återigen in till akuten på fredagen. Vi bad om ett RS prov, men fick ett väldigt

taskigt bemötande och sedan förklarade dom att det inte skulle gynna oss försäkringsmässigt varpå 

jag och rebecca stod där som två fågelholkar och fattade ingenting. Emilio hade ju den bästa försäkringen av

alla, + alla tilläg. Vad hände? Vi blev hemskickade. Jag grät i bilen hem. Jag kände mig helt överkörd 

och såg hur Emilio bara blev sämre och sämre.

På lördag åkte vi in till akuten, igen. Nu hade han fått i sig endast 100ml mat på ett dygn, och han äter

vanligtvis 150ml var tredje timme. Redan på vägen in hade jag taggarna utåt och var beredd på strid.

Jag sa, 'klämmer ni på hans mage och pung igen vet jag fan inte vad jag tar mig

till, nu får ni ta ett RS prov!' 

Voila!

5 minuter efter provsvaret rullade vi upp mot barnkliniken för inläggning. Jag var så

förbannad att jag skakade, jag visste verkligen inte om jag skulle klappa till någon

eller om jag bara skulle sätta mig ner och gråta.."

Emilio fick sondmatning och täta inhaleringar. Han hade en fruktansvärd hosta

och en väldigt ansträngd bukandning. Hade dom tagit hans symptom på allvar första gången

tror jag inte att han hade blivit så sjuk, eller inlagd. Jag tror att pendlandet mellan hem och väntrum

med en massa andra sjuka gjorde sitt. 

Även om det gick bra för Emilio och även om det finns andra RS barn som har haft det mycket jobbigare

än honom så kan jag ändå inte släppa detta. Det är något som gnager i mig ofta. Den där känslan av

att inte kunna lita på någon annan än en själv..

Ikväll landade tempen på 39,2. Vet inte om det bara är tänderna som spökar eller om det faktiskt är något virus som ligger och trycker. Han har haft feber förut i samband med tänderna med inte så här länge. Han har varit extremt mammig idag. Hela eftermiddagen skulle han vara hudnära och sitta i knäet osv. Han sover oroligt nu men jag hoppas att han får sova bra inatt, han kändes inte lika varm nu så alvedonen verkar göra sitt! Nu ska även mammorna blunda. Ciao!

Emilio har under dom senaste dagarna haft hög feber orsakat av tänderna, både igår och idag vaknade han 11 från att ha sovit sen 20:30. Ja, han vaknade och åt flaska välling vid 08 men somnade sen om igen. Det märks på honom att han tar igen sömnen och efter dessa nätter med tänder och separationsångest så känns det skönt att få sova ut ordentligt. Både han och jag blir gladare då. Sen kan jag ju inte sticka under stolen med att den här grabben är en riktig sömntuta. Precis som sin mor! Oh well, någon lär ju vara det också. Nu röjer han på sitt rum innan det är dags för hans lunch som idag blir lite senare. Det är kaos på hans rum verkligen, han har inte upplevt sin första julafton eller födelsedag än men trots det så har han så otroligt mycket leksaker att jag tror vi måste flytta till större för att vi ska få plats allihopa! Skulle lätt kunna öppna förskola här hemma, precis allt finns och då har vi även börjat rensa ur lite leksaker till Emilios kommande syskon. När det nu kommer! ;)

Lilleman sover sen tre timmar tillbaka. Mammorna ska göra likaså alldeles strax. Idag fick vi Emilios första barnvagn såld, det tog emot lite faktiskt. Men det är ju bara för att han har legat där i, alldeles nykläckt och supermini. Tur han har två stycken till, och till våran ska jag nog tjata till mig en buffel, en sån måste man ju ha! ;)

Ny blogg i hopp om att jag ska ta tag i mitt bloggande och faktiskt skriva varje dag. Får se hur det går denna gång!