När Emilio blir sjuk eller gör illa sig så att vi måste besöka sjukvården tänker

jag ofta på den gången han fick RS. Jag har aldrig någonsin känt mig så maktlös som då vilket

har gjort att jag inte har något som helst förtroende för dom längre. Det är oerhört frustrerande. Och 

hur man kan behandla en 9 veckor gammal pojke på det sättet dom gjorde förstår jag inte. Jag vill ju kunna

lite på att dom behandlar Emilio rätt, att dom tar dom proven som behövs och att dom tar hans symptom på 

allvar. Men det gjorde dom inte då, inte när han var 9 veckor. Och det har satt sig så långt inne i mig.

Och jag tänker på det ofta. 

".. För en vecka sen märkte vi att Emilio började äta mindre, vilket han inte gjort innan

då han är väldigt matglad. I onsdags hade han knappt ätit någonting, han hade en fruktansvärd

slemhosta och han var ledsen så vi åkte in till akuten. Inga prover togs, dom konstaterade att det inte

var något fel på honom, lite snuvig bara. Vi blev hemskickade. Redan när vi kom hem blev han sämre.

Vi ringde till vårdcentralen på torsdagen eftersom han fortfarande var dålig. Inga prover togs, även där 

konstaterade dom att han mådde bra trots att vi nämde RS och trots att det härjade som mest just då.

Vi behövde inte oroa oss. Vi blev hemskickade, igen.

Vi trodde att han hade fått RS, ALLA symptomen strämde in och eftersom han bara blev sämre och

sämre så åkte vi återigen in till akuten på fredagen. Vi bad om ett RS prov, men fick ett väldigt

taskigt bemötande och sedan förklarade dom att det inte skulle gynna oss försäkringsmässigt varpå 

jag och rebecca stod där som två fågelholkar och fattade ingenting. Emilio hade ju den bästa försäkringen av

alla, + alla tilläg. Vad hände? Vi blev hemskickade. Jag grät i bilen hem. Jag kände mig helt överkörd 

och såg hur Emilio bara blev sämre och sämre.

På lördag åkte vi in till akuten, igen. Nu hade han fått i sig endast 100ml mat på ett dygn, och han äter

vanligtvis 150ml var tredje timme. Redan på vägen in hade jag taggarna utåt och var beredd på strid.

Jag sa, 'klämmer ni på hans mage och pung igen vet jag fan inte vad jag tar mig

till, nu får ni ta ett RS prov!' 

Voila!

5 minuter efter provsvaret rullade vi upp mot barnkliniken för inläggning. Jag var så

förbannad att jag skakade, jag visste verkligen inte om jag skulle klappa till någon

eller om jag bara skulle sätta mig ner och gråta.."

Emilio fick sondmatning och täta inhaleringar. Han hade en fruktansvärd hosta

och en väldigt ansträngd bukandning. Hade dom tagit hans symptom på allvar första gången

tror jag inte att han hade blivit så sjuk, eller inlagd. Jag tror att pendlandet mellan hem och väntrum

med en massa andra sjuka gjorde sitt. 

Även om det gick bra för Emilio och även om det finns andra RS barn som har haft det mycket jobbigare

än honom så kan jag ändå inte släppa detta. Det är något som gnager i mig ofta. Den där känslan av

att inte kunna lita på någon annan än en själv..